"Hiphop är läskigt och hör inte hemma på semestern!"

Jag pallar inte driva den här bloggen själv egentligen. Eller. Jag tycker hiphop delvis handlar om att lyfta fram folk i ens omgivning och runtomkring en själv. Så därför har jag iprincip gett ut logins till alla jag känner som är aktiva med hiphop musik. Vi ser ju dock hur aktivt det ändå blir. Vårt senaste gäst-tillskott här på Toffertoff bloggen är min kompis Emilia som bla driver hiphopbloggen http://dingrinn.blogspot.com/ , sänder radio i Uppsala tillsammans med Kid Colt o ibland snackar på Sveriges Radio. Hon kommer leverera lite krönikor, artiklar eller nått annat journalistiskt uppe i den hära grejen. - Toff

"I februari fyllde jag 25 och fick en resa till Tunisien av min mamma i födelsedagspresent. Kändes enormt att få en resa i present. Lite som på film.

Vi åkte nu i somras. Eftersom jag är en inbiten cd-spelaranvändare (och kanske lite seg med teknologisk utveckling), begränsade jag min musikaliska packning något avsevärt. Jag har heller ingen fungerande iPod och min mobil har tre låtar varav två är SonyEricssons egna.
Jag tog med tre skivor: Felt, Vol 2: A Tribute to Lisa Bonet, T.I.s Paper Trail och Oskar Linnros’ Vilja Bli. Kändes bra när jag packade.
Väl framme på hotellet bland svenskar, tyskar, danskar och några enstaka amerikaner, började jag fundera lite över den musik som spelades dagarna i ända; vid poolen, i receptionen, vid frukosten... Det var i huvudsak remixer av välkända poplåtar. Mycket ABBA, men också Madonna och Rolling Stones och till och med Nelly Furtado. En gång spelades överraskande nog Justin Timberlakes SexyBack i en version jag aldrig hört. Det kändes lite J.T. ft Tarkan. (Det funkade nästan bättre än originalet.)
Justin Timberlake var det närmaste hiphop hotellet spelade. Vi kan nog alla vara överrens om att det är ljusår från en fungerande representation av genren.
Jag satte på mig lurarna och höjde volymen på min spelare till tinnitusvarning och lät Slug och Murs döva omvärlden. I en dagdrömsdimma började jag fantisera kring vad som skulle hända om nästa låt efter Dancing Queen blev någon gammal Eminemklassiker som My name is. Eminem känner ju även de som lyssnar på Abba till. Det kanske skulle funka?

Eller inte, vid närmare eftertanke.

Eminem är kanske inte chartermusik på samma sätt som ABBA? Men Nelly Furtado känns heller inte Sällskapsresan…
Var är det det viker sig? Är det en generationsgrej? Det var inte så många unga på hotellet, det var kanske därför Eminem kändes avlägset.
Men då ägde plötsligt följande samtal rum:
Mor: Va lyssnar du på?
Jag: Felt heter dom. Från USA. Vill du höra..?
Lite kritiskt tog min 65åriga mamma lurarna och sänkte volymen innan hon tog på sig dem.
Sakta men säkert började hon nicka till musiken. Detta är kvinnan som närt mig vid sin barm och varit skeptisk till ”dunka dunkat” jag lyssnat på i över 10 år. Jag blev väldigt fövånad när hon inte gav tillbaka lurarna på direkten utan orkade lyssna på två hela låtar.
Hon: Ja, jag förstår ju inte vad dom säger.. Dom sjunger så snabbt. Och låter så arga.. Men det är ju bra.. Musikaliskt..
Jag var mållös.
Hon fortsatte: Du har inte med dig din skiva med dom där Cunninists…?
Jag: CunninLynguists..?…nej…
Hon såg besviken ut, men det gick ändå över ganska snabbt. Det blir nog ingen Nileskär av min mamma.

Så det handlar inte om en generationsklyfta. Och inte heller om att hiphop inte passar in i resemiljöer. Gåtan blev större och större. Varför var det så svårt att tänka sig att det skulle dunka dunka ut något från högtalarna?
Jag kunde inte svara på det. Jag kan fortfarande inte svara på det. För två dagar sen sa en tjej i skolan att hiphop var ”läskigt” och att hon trodde att det var därför som det inte passade på semestern.
Tål att tänkas på.
Samtidigt prenumererade hon på både Cosmopolitan och VeckoRevyn, vilket hon var stolt över. Så jag vet inte hur tillförlitlig hon är som åsiktsmakerska gällande hiphop.

- Emilia"